För ett år sedan vaknade jag upp och trodde att dagen skulle bli som alla andra dagar. Det blev den inte. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Vi väcktes av ett telefonsamtal, där rösten på andra sidan var rädd att det var vi råkat ut för något. Vi åkte ner på stan och såg ljusen på apberget, vi hoppades att det inte var någon vi kände. Vi skrattade och pratade om allt möjligt. Och till slut kommer smset; "Vi ska ses 20.00 på olycksplatsen för att tända ljus, hoppas du kan komma." Självklart, tänkte jag. Jag ville ju stötta de människor som kände dessa personer som omkommit. "Förlåt om jag är lite efter, men vem är det som dött?" blev mitt svar. Jag var ju tvungen att få veta. Därefter ringer telefonen. Det värsta samtalet jag någonsin fått.

Ikväll åker jag upp till platsen igen. Jag vill stå på samma ställe som jag stod förra året. Jag ska bara tänka på alla fina stunder vi fick med dig, och vara tacksam över att du fanns i våra liv. Tack för allt Linn.